ny bloggadress

jag hänvisar numera till
plastic3number.blogspot.com

skulptur> det kosmiska rummet, belägen i helsingborgs hamn


med en skulptur,det kosmiska rummet, som utgångspunkt för en reflexion

Det kosmiska rummet //skulptur

Den skulptur som står belägen i Helsingborgs hamn ger mig en utgångspunkt i min definition av religion.

Jag säger alltid

-Jag är kristen

-Jag är panteist.

Och får frågan -vad är det?

”Det gudomliga finns in allt är den första tesen och den andra är det finns en gudomlig rättvisa”.

Detta är tillräckligt som svar och ger den nyfikne något att fundera på, rent existentiellt alltså.

Och då är jag nöjd. Att ha hittat en medveten tanke, en kognitiv struktur måste vara det mänskliga. I min definition av mänsklighet finns två kriterier

Den medvetna tanken som drivkraft

Dokumentation för kommande generationer. Detta är två egenskaper som skiljer människan från djuren, så måste det vara.

När man får kontakt med sin hjärna och tar över kontrollen av sitt liv, det är gudomligt.

När impulser, reflexer och ”alla måsten” måste inordnas i en högre prioritering, en högre ordning. Detta är grunden i min religion

Den tänkande människan är mänsklig, och gudomlig.

-         Ond eller god?

Här har vi ett krux, något att fundera på.

 Och här kommer min ödmjukhet in, här inordnar jag mig i en gudomlig ordning. Jag vet inte vad som är ont eller gott. Jag kan ha en idé eller en tanke om det men jag vet inte.  I det kosmiska rummet av ovisshet skapar jag en ordning genom att inordna mig i en miljö, rummet. För mig är rummet nuet och världen.

Jag är inte gud men i detta finns ett drag av gudomlighet. I min tolkning av religion är et så.

Det finns i det kosmiska rummet en historia och en framtid och ett ”här och nu”. Här har jag en position, eller skaffar mig en position, eller hamnar i en position.

Denna position i det kosmiska rummet har ett visst värde i en viss tid .

Och nu kommer frågan… var är den gudomliga rättvisan ?

Jag vet inte, men om man i det kosmiska rummet tillåter att öknarna breddas med en kilometer åt alla håll per år, värdefull jordbruksmark blir obrukbar har man ingen hållbar position, och där står vi nu, inklusive jag. Växthuseffekten gör att kommande generationer får en sämre position i det kosmiska rummet, jag vet det men agerar inte.

Har jag ingen kontakt med min hjärna? Kan jag inte ta kontrollen över mitt eget liv, kan jag då ta kontrollen över andras liv?

Enligt min tolkning kan jag inte det. Men om jag bestämmer mig för att förbättra min position i det kosmiska rummet bör jag göra något åt öknarnas spridning; I ett historiskt perspektiv, ett nutidsperspektiv och framförallt i ett framtidsperspektiv.

Religionen är symbiotiskt kopplad till de livsbetingelser vi har på denna jord. Ingen himmel, inget liv efter detta och inget helvete. Jag tror inte på det.

Jo, jag är nog rätt välformulerad egentligen, när jag ser rätt på saken.

Alltså:

Panteismen ser människan som en del av naturen, relation människa – miljö fokuseras. Jag erkänner bibeln som kristen men läser kanske inte bibeln som bokstavstrogen utan ser mer sentenser av mänskligt beteende, egenskaper som en produkt av miljön, i en värdering som kopplad till tid och rum existerar i det kosmiska rummet.

 


swim against the tide


På tåget skriver jag en del. här är ett projekt. titeln är en association från utställningen Sonic Youth på malmö konsthall sommaren 09.

Swim against the tide


Att hinna

Vinna

Försvinna

Vågor

Lågor

Bågar

Lockelse

Frestelse

Spänning

Tiden rinner

Rummet rinner

Att färdas mot ett föränderligt tillstånd

I tid och rum

Omtumlande


Fast mark

Förändringens vågor häver sig ur tiden in i rummet av statisk existens > extas

// huset var byggt på pålar på stranden.

Vid lågvatten stod det på fast mark

Och vid högvatten såg det ut som en flotte mitt i havet.


Deras förhållande var stabilt, hon intalade sig det. Lägenhet och att vänta med att skaffa barn.

Jo men visst var de ett stabilt par. Passionen hade aldrig infunnit sig och hon blev mulligare och han blev tystare. Men visst var det stabilt.

Hon ville inte se, hon ville inte kännsa vågorna som sköljde över dhenne oro

Tvivel uppbrott innan det var för sent.

En fågellandade på taket till huset som vid högvatten såg ut som det flöt i havet. Den skrek till som en varning, ett hest skri som doftade hav.

Hon kände att egentligen var detta ett f d förhållande, ett vanvårdat ruttet och sönderpratat förhållande som vilade på pålar i det som en gång varit fast mark men nu var gyttjan.

Varför hade hon inte brutit upp, gjort sig fri tidigare.

Spegelbilden i badrummet mötte henne, en nucka, en skräcködla bekväm och " ugly".

Hon hörde sig själv, en bitter knarrande röst som gnällde och tjatade. om allt.

T o m i sängen tjatade hon som ett gnälligt bortskämt barn, under själva akten

Inte så

Kan du aldrig lyssna

Fågeln flög skrikande över vattnet, en flykt, ett sökande. Efter e frihet.

Hon drabbades.

Helt plötsligt gnistrade allt till. Hon tiggde. Så var det.

Hur hade hon blivit? En tiggare.

Vandrade runt i en bubbla, i en värld av självömkan. Jag, jag också ja, men jag då?

Men visst Var det stabilt, förhållandet. Hon var ju så vacker. Hon var ju så snäll ch huslig.

Hon gjorde minsann som man skulle.

Nu kom frågorna. Sköljande. Böljande in i hjärnan som en virvelvind.

Varför var hon så tjock? Vantrivsel eller vällevnad

Passionen hade aldrig infunnit sig. Ett pratigt par.

Hon stirrade in i sin spegelbild i badrummet. När hade det snipiga över munnen kommit. När hade det skett?

Varför hade han inget sagt. Hur kunde han svika henne så? Efter allt hon gjort för att få förhållandet att fungera.

Fågeln flög i solen över vattnet som steg högre och högre.

Förändringens tid vältrade sig in i den statiska existensen.

Och hon stirrade in i spegeln

Men visst var et stabilt

De var ju så vackra! Ett vackert par.

Och där hade vattnet nått huset och där dök måsen i vågorna

Och där visste hon att hon hade misslyckats.

Inte ens det hade hon klarat. Att hålla liv i en relation utan att tjata sönder den med sitt gnäll. Hon hade tjatat och gnällt sönder det band som bär livet.

I spegeln såg hon en kvinna i ett hus mitt i havet. Kvinnan var bunden, fjättrad vi en stol. Tidvattnet steg i rummet och precis när allt hopp var ute, vattnet nådda halsen och alt hopp gått ut genom dörren

Då rann vattnet tillbaka.

Vågor av insikt sköljande, böljande, minnefragment sköljde förändringen framåt, bakåt, uppåt

Tid

Förändring

Smärta

Över en relation som inte var.


Hon dog i barnsäng> kurs i metaforer

Hon dog i barnsäng


Detta har aldrig hänt, kommer aldrig att hända. Det händer inte.

Det skall ses i ett perspektiv av metafor. Där man ser språkets absurda konskevens av slentrian. Bara så.


På trottoaren hade bildats ett sopberg, en sophög. Med svarta sopsäckar, papplådor, kläder och trasiga böcker. Allt i en enda röra. Mitt i alltihop stod en själsäng, en barnsäng och i den ett lik. En död kvinna strypt av ett tjockt rep. Hon var tydligt gravid och fingrarna hade slitits av.
detta var vad som mötte etnologstuderande Sara Simonson denna morgon.

Denna unga kvinna etnologstuderandefattade inte riktigt vidden av det hela. Alla samhälliga åtgärder var vidtagna. Avspärrning och journalister.

Vad hade hänt och varför?

Var detta ett symbolmord för att få mer pengar till förlossningsvård i Sverige.

Eller var det en gängvåldtäkt som urartat.

Eller var det ett tecken i tiden. En tid av fördomar om kärnfamiljens bevarande.

Man kan tänka sig att flickan, hon var ung, hade blivit gravid med en gift man, en äldre gift man eller en äldre, gift man med invandrarbakgrund.

"Ett öde värre än döden

" En oäkting"

" Fader okänd och med en lättfotad moder."

"Lätt på foten. Eller ger du dem lillfingret så tar de hela handen. Det vet man väl hur karlar är.

"det är på barnen man ser att man blivit gammal"

Vem var rädd för ålderdomen? Vem var rädd för de tecken som gör att vi är förbrukade, ofräscha som en "nattfjäril" i Paris glädjekvarter. Var denna flicka en nattfjäril.

Eller blev hon" bragt av daga" för en vitglödgad svartsjuka, som ur någons inre inte kunde tyglas utan exploderade i ett öde.

Tankarna på etnologstuderande snurrade. Hon gick gata upp och gata ner. För att skydda sig från smärtan, från innebörden av det overkliga som hänt. Att språkligt bearbeta de klichéer och bevingade ord, de livssentenser vårt språk alltid kryddas med. Lika meningsfullt som

De livssentenser vi omger oss med. Vad som är korrekt. Och var gränsen går mellan mitt och ditt. Goda råd i all välmening. Dess råd som kommer ur en värderingscontainer som stod på mammas gata i en annan stad i en annan tid.

Hon går och går och tankarna snurrar fortare och fortare. Varför gjorde man så?

Varför blev hon strypt med ett rep, som såg ut som en navelsträng. Var detta en hämnd. Var det en sjuk psyopat som hämnades en gravid kvinna för att hennes barn dog i barnsäng. Varför?

Sara hade läst om att i Sverige fanns det sinnesjuka människor. Psykopater som gick in på sjukhus och klädde sig i vit rock och lekte läkare. Så sjukt.

Hon tänkte sig en man med otvättade händer kanske med droger i kroppen gick in på BB och startade en förlossning. En ostädad förlossning där ingen visste något. I detta land av utbildning finns det människor som helt outbildade går in i ett yrke och ger sig rätten att utföra detta. Man gör sig till gud ungefär.  Sjuklig självfixering, en sjuklig fixering vid sina egna upplevelser.

Hon dog i barnsäng med tummen i mun.

De borslitna fingrarna hade placerats i de kroppshål som exponerades i den döda kroppen.

Tummen i mun. Stoppa fingrarna i öronen. Ge någon fingret.

Makabert, eller en logisk konsekvens.

Kanske var flickan knarkare. Kanske ville den unga kvinnan försäkra sig om en tryggad framtid, där hon blev försörjd. En framtid som respektabelt fruntimmer. Ingen slampa som lättfotad sprang efter karlar. Inte hon inte. Hon var respektabel.

Sara hittade fördomar. I sin flykt undan det fruktansvärda minnet hittade hon fördomar, vansinnesföreställningar, lögner som hela tiden riktats mot horan.

Hon dog i barnsäng och man hade slitit bort fingrarna men låtit fötterna vara kvar.

I denna stund skämdes Sara Simonson, etnologstuderande över sitt kön. Hon hatade alla kärringar rent och skärt, och deras gröna avundsjuka.






tid 1 - 12

I mitt studerande av tid som filosofiskt begrepp hittar man många öppningar och kopplingar. Det blir som en lek av pärlor eller kedjor. Det blir en associationslek som passar den fragmentariska form som postmodernismen anger. Fragment som bilder, likt impressionismens ögonblick skissar jag tematiska bilder som sakta ger en inblick i filosofins tid.

•-         Och vad du tycker om det är inte mitt problem, utan ditt.


....Ljusröret idag, liksom nedsänkt från taket gav ett blåvitt, kallt och avskalat sken i rummet, som från en neonskylt i Bordeaux för länge sedan. Jag minns staden, minns jag. Och på stationen när jag klev av så var den där, känslan. Där i Bordeaux. Det var en känsla som kom över mig vid avstigandet i Bordeaux, inte nyfikenhet, inte avsmak


.....Jag tillbringade en tid i staden, på  resa, med en väntan. Det var länge sedan nu och minnet bleknar, förvrängs och suddas ut i konturerna, men jag minns en neonskylt i Bordeaux med ett avskalat, kallt blåvitt sken.. .....


.....Ljuset i institutionella korridorer äter livet. Ljuset som kastas ned ger alla ett uttryck av plast. De rosor som eventuellt funnits finns icke mer. Allt blir som en grå masszon där riktningen slår knut på sig själv, eller försvinner. Framtid blir dåtid och historien blir stegen in i det oändliga.


.....Spåren leder oss vilse. Barndomens sanningar blir en flotte av värderingar som föser oss framåt. Vi ligger i ett flöde, säger man oss. Och manipulationens rikoschett gör ett hål i pannan på den dunkelt sagda.....

.....Jag minns Bordeaux, som vore det igår.  Ljusen av neon. trottoarer som Madame Bovarys man designat. Jo jag minns staden mycket väl. I en park på en bänk fann jag likgiltigheten. Den satt där och stirrade rakt ut i intet, och det var jag.

......Jo, jag minns hur jag väntade, vi skulle mötas i Bordeaux. Min fasta punkt i livet var klockan 12 på dagen vid perrong nummer 5, le quai numero cinq. Jag minns ljuset som kastades ned på perrongen, det avskalade, kall blåvita skenet som åt livet.

.....Tio i tolv stod jag som en skyltdocka av plast utan rosor på kinden och solsken i blick. i det avskalade ljuset. Jag minns att jag såg två bananskal på marken framför mig .jag minns att det alltid var skräpigt på perrong numero cinq tio i tolv i tre dagar. Och min väntan fortsatte....


.....I väntan finns minnena. På M. Bovarys trottoarer i Bordeaux hann jag tänka en del, kalkylerande tankekast som är ett tillstånd som människan besitter från och med sju-årsåldern. Vid sju år kan individen tänka parallella handlingar, kalkylera... ordet om får mening. Innan sjuårsålder kan man bara tänka en handling, en handling ....

...På neonskylten stod BAR och jag vet inte varför den fastnade i minnet. Kanske var det nyansen av just det blåa ljuset, i natten, där och då. Minnena kopplas samman av färgerna till pärlor på ett band. Ett blått, ett grönt ett vitt....

....Den fasta punkten klockan tolv på dagen draperad med bananskal och godispapper i det avskalade ljusskenet. Min väntan likt sockervadd på ett nöjesfält var söt, klibbig och onyttig. Onyttan och sötman klibbade fast mina steg i trottoaren som en oönskad effekt av tråkighet.

....Med tunga steg på en trött trottoar i Bordeaux vandrade jag gata upp och gata ner. Skylten med den blåa texten BAR återkom och fick på något sätt klä min törst efter sällskap. Sittningarna i parken av likgiltighet och tomhet sökte sig mot oändlighetens rand. Oändligheten börjar och slutar i högra hörnet av ditt inre. Och oändligheten har en ram.....

...Så klockan tolv den tredje dagen kom han, som jag skulle gifta mig med och allt blev roligt igen. Likgiltigheten åkte vidare med samma tåg och skylten med den blåa texten blev en skylt bara. Trottoarerna var just trottoarer och Bordeaux glittrade i eftermiddagssolen. Ljusröret idag med det kalla avskaldade skenet slocknade plötsligt och skymningsljus rann efter väggen som ett löfte om en ny tid.....



en lyrisk fuga

denna fuga skrev jag till min dotter till en födelsedag. jag ville skriva en fuga. jag visste inte riktigt vad fuga var så det blev en del efterforskningar i musiklexikon och med hjälp av bibliotekarien  i den stad i södra sverige där jag för tillfället bor.
det var en mycket stram form av musikaliskt verk och jag, för att hitta en ingång valde att arbeta i dekaden som finns i rosenkransen eller radnadet om man så vill

Fuga

Jag vill här försöka att skriva en fuga, där jag språkligt skildrar de olika komponenterna i fugan. Jag finner ett tema som jag bygger på i ett kontra-tema samt varianter.

För att skapa en fastare struktur har jag använt rosenkransen, radbandet som utgångspunkt för inledning samtradbandets fem dekader har här två funktioner, som associativt material för egen kontemplation och för att beskriva de fem sinnena som utgör själens verktyg.

De fem dekaderna har olika rytm och olika fokus men en liktydlig uppbyggnad.



Det är klart att jag tror

Jag sitter ju här

i bänken av trä

och ser takets strävpelare

upp

upp

upp

Och stengolvets symmetriska

ordning

Ordning

Ordning

Jag ser skymning

skymning ser jag

Jag hör isen

Isen hör jag

Jag känner nattens kyla

Jag luktar nattens mörker

Och smakar vinet som skymningen kysst.

Ave Maria modernas moder

Ave Maria kvinnornas kvinna

Ave Maria med hjärta av nåd

Ave Maria Jesu moder

Ave Maria Josefs kvinna

Ave Maria av guds nåd

Ave Maria i känsla av lusta

Ave Maria i känsla av olust

Ave Maria av likgiltighet

Jag ser gryning

gryning ser jag

Jag hör vatten

Vatten hör jag

Jag känner dagens värme

Jag luktar dagens ljus

Och smakar vinet som gryningen kysst.

Dekad 1

Jag ser färger

Former

Mönster

Nyanser

Men jag ser inte änglar dansa

Färgerna som formas

Färgerna som formeras

Transformeras

Transporteras

men jag ser inte änglar dansa

dekad 2

Jag hör en tvekan

Jag hör ett tvivel

Den triviala intransitiva triaden

I den tvekande, tvivlande, tvehågsnes steg

Men jag hör inga änglar sjunga

Jag hör den kavata

Jag hör den robusta

Den robustas frukostflingknastrande

Rågflingan som trampas till smulor

Av den knasterkavatas steg

Men jag hör inga änglar sjunga.

Dekad 3

Jag känner det svala sidenets likgiltighet

Jag känner voilens prasslande apati.

För den blå blomman skygga

Den långbenta snygga

Stygga

Trygga

Men jag känner inga änglar

Korsetten stramar till och lyfter

Stiletten lyfter upp och stagar

Jag svettas och känner mig utklädd

Uppklädd, avklädd och påklädd

Jag vill inte känna några änglar

Dekad 4

Jag luktar och jag vädrar

I ett rum av unket och dammigt

Sunkigt och tantigt

Gummigt och klantigt

Tuggat och klart

Men hur luktar egentligen en ängel?

Jag vädrar och känner doften i ett rum

Rent och fräscht

Lent och skärt

Kvinnligt och dominant

Sinnligt men pikant

Så luktar nog en ängel egentligen

Dekad 5

Jag smakar ditt förakt

Det förtätar luften

jag skär kuber ur föraktet

och bygger ett skydd

en ängel smakade på orden: tror du?

jag smakar din beundran

din utan förbehåll totala tillit

av det sliskiga sockret

bygger jag ett sockerslott

där änglar smaskar ambrosia och nektar

så blev det tyst

...en ängel gick genom rummet...


RSS 2.0